Vanja var med från början

En av dem som figurerar i Gardells bok är Vanja Södergren, som var med på Sveriges första demonstration för homosexuellas rättigheter. Demonstrationen ägde för övrigt rum i Örebro och inte alls i Stockholm, vilket är lätt att tro. I veckan var Vanja, tillsammans med sin sambo Ingegerd och RFSL:s talesperson i seniorfrågor Pell Uno Larsson, på besök i RFSL:s nya lokaler i gamla Posthuset på Vasagatan i Stockholm. 

– Demonstrationen i Örebro var egentligen en av tre demonstrationer i tre olika städer som vi i Gay Power 1 gjorde den där försommaren -71. Vi ville heta “nummer ett” för vi anade att det skulle komma fler grupper och vi var noga med att vi var först!

– Demonstrationen i Uppsala ägde rum samtidigt som RFSL kongress. De blev nog lite chockade över att vi var så radikala. Själva höll de på och diskutera om de skulle ha fördragna gardiner eller inte på sina möten. Falangen som ville dra undan gardinerna vann tack och lov omröstningen.

– Det kändes faktiskt lite snopet att inte få stöd från RFSL. Jag ser mig inte som så modig men jag är en överlevare, man gör det man måste för att överleva. Det är att gå med på långsam strypning om man ska stå bakom en gardin och gömma sig!

Det står i beskrivningen av boken att du och din dåvarande flickvän Kerstin ville gifta er. Var det den rättigheten ni demonstrerade för -71? 

– Vi ville vara jämbördiga med andra människor. Vår mission var att förändra samhället så att de som kom efter oss hade en väg att gå.  Men -71 fanns liksom inte en suck att vi skulle kunna gifta oss.

– Det var mycket skriverier i de stora tidningarna. Inget äckelpäckel utan faktiskt väldigt seriöst. Vi var med i ett teveprogram också som handlade om homosexualitet. Då kom de till vårt vardagsrum och intervjuade oss när vi satt i fåtöljen.

Håller du med om att er aktivism på 70-talet la grunden för den svenska priderörelsen? 

– Jag har egentligen inte tänkt på det så mycket innan, men nu när det har kommit så mycket på tal måste jag ju hålla med. Jag inser hur mycket vi jobbade för att få till en förändring. Vi fick ju inte hjälp av RFSL heller, de var fortfarande väldigt försiktiga då och ansåg väl att vi gick fel väg. 

Du har ju blivit något av en kändis, du blir intervjuad titt som tätt. Är du förvånad över att intresset för svensk hbtqi-historia är så stort?

– Det hände mig tre gånger sist jag var i Stockholm att personer kom fram och kände igen mig. Jag har inte tänkt att det är så märkvärdigt, men det är det nog. Folk tycker att det är bra att vi kommer ut och visar att vi finns. 

Gardell blir rörd till tårar varje gång han pratar om dig. Varför tror du att det här väcker så starka känslor? 

– Han har ju precis som jag råkat på en massa hinder hela vägen genom livet och man har varit tvungen att kämpa. Man får inte gifta sig, som det var då, man får inte gå ut i press och säga att nu har jag förlovat mig. Hela ens uppväxt är nedlortad, man måste vakta sin tunga och det blir tungt år ut och år in. 

 Vad tror du att Pride betyder för hbtqi-personer som är unga idag?

– Nu går ni i gräddmoset! Ni har ju världens chans, hitta kontakter och bygga upp nätverk och kan göra det mesta som jag aldrig fick. Det är bara att gratulera! Sen finns det såklart negativa tongångar i samhället också, man måste fråga sig “Är jag på rätt plats, kan jag säga det här?” Det är fortfarande något som skaver och det kommer att skava ett par decennier till. Det beror så mycket på vad som händer i politiken, vilka partier som har inflytande. Alla ni som jobbar för RFSL känner nog det, att skavet finns.