Begränsade möjligheter som hbtqi-person i Myanmar

Myanmar i Sydostasien har nästan 60 miljoner invånare. Landet är en före detta brittisk koloni som blev självständig 1948. Sedan självständigheten har konflikter mellan olika etniska grupper och återkommande statskupper präglat dess historia. Efter över 50 år med militärstyre fick Myanmar sin första demokratiskt valda regering 2015, men i februari 2021 tog militären på nytt över makten. 

Nästan hälften av alla världens 69 länder där samkönade sexuella handlingar är olagliga är före detta brittiska kolonier. Sedan 1861 har samkönade sexuella handlingar varit olagliga i Myanmar genom sektion 377, som är en sodomilag från kolonialtiden. Lagen tystar hbtqi-personer och gör det svårt att leva öppet. Ett annat arv från kolonialtiden är en abortlag som endast tillåter abort för att rädda den gravida personens liv. 

Något som gör Myanmar unikt är dock ett tillägg  i abortlagen som gjordes på 1960-talet av militärdiktaturen. Tillägget gör det även olagligt att, oavsett kön, sterilisera sig. Utan tillstånd från staten kan det leda till tre års fängelse. Även den som utför ingreppet riskerar tre års fängelse. Idag används den här lagen för att begränsa transpersoners tillgång till könsbekräftande vård, berättar Yaya Aye Myat, eftersom det tolkas som en sorts sterilisering. 

– I andra länder finns slogans som “min kropp, mina rättigheter”, men det går inte att säga här. Våra reproduktiva organ ägs av staten, konstaterar Yaya. 

Förutom lagstiftning som kriminaliserar hbtqi-personer drabbas hbtqi-personer också av omfattande diskriminering. Det finns ingen hatbrottslagstiftning eller något diskrimineringsskydd. Diskriminering sker på alla nivåer i samhället: inom utbildning och sjukvård såväl som inom den egna familjen. Förtrycket får allvarliga konsekvenser på hbtqi-personers psykiska hälsa och begränsar deras möjlighet att försörja sig själva.

– Som transkvinna eller homosexuell man är dina karriärval begränsade. Du kan bli  make-up artist, florist eller sexarbetare, men aldrig lärare, doktor eller ingenjör, förklarar Yaya. 

Säkerhetsläget är en annan utmaning för hbtqi-personer i Myanmar. Sexuella trakasserier och ofredande är vanligt förekommande, särkilt vid arresteringar. Tortyr är också vanligt i samband med förhör. Genom polislagen kan transpersoner arresteras för att de uttrycker sin könsidentitet öppet, eftersom det av det burmesiska rättsväsendet tolkas som som en form av maskering i syfte att begå brott. Denna lag används särskilt för att trakassera transaktivister.

– Polisen kan arrestera mig närsomhelst och anklaga mig för att vara utklädd. Jag har varit “utklädd” i tio år redan, efter att ha genomgått min transition, säger Yaya och skrattar. 

Även om hbtqi-personer alltid har utsatts för våld i Myanmar har läget försämrats avsevärt efter militärkuppen tidigare i år. Yaya upplever att tortyr och sexuella ofredanden numera förekommer i ännu större utsträckning. Det har också blivit svårare att bedriva alla former av påverkansarbete. Numera är hälsofrågor, som hiv-prevention, bland de få frågor som aktivisterna kan eller vågar driva. 

– Inte heller före kuppen hade hbtqi-personer någon rätt till äktenskap och liknande, men det var åtminstone möjligt för oss att bedriva påverkansarbete och diskutera de här frågorna. 

Allting är dock inte nattsvart. Yaya beskriver hur acceptansen för hbtqi-personer ökat bland befolkningen, bl.a. eftersom hbtqi-aktivister har varit aktiva i protesterna mot militärdiktaturen. Ett annat framsteg är att det från och med december i år blivit tillåtet att mäta transpersoners hormonnivåer. Att få tillgång till hormoner illegalt är enkelt och billigt, men det saknas kunskap om dosering. Överdosering kan leda till biverkningar som hjärtflimmer och i vissa fall förlamning. Därför är det viktigt att hormonbehandlingen följs upp av medicinskt utbildad personal, vilket nu kommer bli möjligt. 

Yaya var inbjuden av RFSL till MR-dagarna i Göteborg i början av december. Hon deltog där i ett seminarium om kopplingen mellan hbtqi- och demokratirörelsen i Myanmar. Det finns flera gemensamma nämnare, Yaya berättar till exempel att ett viktigt verktyg för båda rörelserna är dokument och konventioner om mänskliga rättigheter. Hon framhåller att internationella lagar och konventioner är en användbar utgångspunkt, särskilt i länder där lagarna är omoderna och saknar förankring i det internationella systemet. Just nu kämpar aktivisterna på plats bland annat för att Myanmar ska ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, bl.a. som ett sätt att få till stånd fria val eller för kunna kräva rättigheter kopplade till hälsa. I framtiden skulle också konventionen kunna användas för att kräva rättigheter för hbtqi-personer, till exempel rätt till samkönade äktenskap.

– Vi planerar att använda konventionen som en utgångspunkt för att kräva våra rättigheter, säger Yaya.