OS-sponsorerna struntar i egna regler om rättigheter
De svenska OS-sponsorerna tar inte sitt ansvar för de problem med mänskliga rättigheter som spelen orsakat i Ryssland. Sveriges olympiska kommittés uttalanden om krav på grundläggande värderingar stämmer inte med granskade dokument.
9 januari 2014
Det är nu bara några veckor kvar till invigningen av vinter-OS i den ryska semesterorten Sotji. Den olympiska rörelsen har därmed förlorat ännu en möjlighet att bidra till en positiv utveckling för de mänskliga rättigheterna i landet som arrangerar spelen.
Swedwatch presenterar i dag, torsdag, en rapport om den olympiska rörelsens och dess svenska sponsorers syn på OS konsekvenser för mänskliga rättigheter. Rapporten är framtagen tillsammans med LO-TCO Biståndsnämnd, RFSL och RFSU. Den samlade bilden är att varken Sveriges olympiska kommitté, SOK, eller dess huvudsponsorer ATG, Nordea och Vattenfall tar sitt ansvar när spelen leder till negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter.
Roten till problemet är att den olympiska rörelsen saknar en policy för mänskliga rättigheter. Rörelsens stadga och främsta styrdokument, The Olympic Charter, fastslår förvisso att rörelsens grundläggande mål är fredlig utveckling, mänsklig värdighet och kamp mot diskriminering. Men stadgan saknar helt hänvisningar till FN:s konventioner om mänskliga rättigheter eller ILO:s kärnkonventioner om rättigheter i arbetslivet. Stadgan säger inget om att medlemmarna har en plikt att respektera yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, politisk frihet, rätt till rättssäkerhet, rätt till integritet, rätt till rättvisa arbetsförhållanden eller rätten att ansluta sig till en fackförening.
Sedan Vladimir Putin återvände till presidentposten i maj 2012 har respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland försämrats allt snabbare. Han har bland annat infört flera nya begränsningar i organisations-, mötes- och yttrandefriheten, och dessutom undertecknat en lag som förbjuder positiva offentliga diskussioner om homosexualitet. Ryska myndigheter har det senaste året inspekterat och hotat mer än tusen organisationer med hbtq-aktivister och människorättsaktivister.
Förberedelserna inför OS har också lett till direkta negativa konsekvenser för mänskliga rättigheter lokalt i Sotji: migrantarbetares rättigheter i arbetslivet har kränkts vid byggena av arenor och infrastruktur, och Sotji-baserade organisationers och mediers yttrandefrihet har begränsats. Just nu arbetar flera människorättsorganisationer för att det villkorliga straff som miljöaktivisten Jevgenij Vitisjko dömts till på grund av sitt arbete mot spelens miljökonsekvenser, inte ska omvandlas till fängelse. Problematiken är inte ny. Inför OS i Peking 2008 rapporterade Amnesty, Human Rights Watch och den globala fackföreningsrörelsen om samma typer av problem. Internationella olympiska kommittén, IOK, lovade först att agera om spelen inte ledde till förbättringar för de mänskliga rättigheterna men avstod sedan.
Men trots kritiken beskriver sig den olympiska rörelsen som en rörelse för mänskliga rättigheter. Stefan Lindeberg, som är ordförande i SOK, säger i en intervju med Swedwatch att de olympiska spelen ”bygger på grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter, och att man som arrangör måste acceptera att följa de förutsättningarna”.
Swedwatchs granskning av de dokument som används när IOK utser en värdstad för de olympiska spelen visar dock att det inte finns några belägg för detta påstående. Ingen analys görs av risken för att spelen kan bidra eller leda till kränkningar av mänskliga rättigheter i värdstaden eller värdlandet. IOK ställer inte några krav på värdlandets regering eller på staden spelen ska hållas i gällande skydd av mänskliga rättigheter. I de efterföljande utvärderingarna analyseras inte vilka konsekvenser för mänskliga rättigheter som spelen till slut fått. Inte heller skrivningarna i stadgan om diskriminering bidrar till att förbättra situationen i värdländerna.
IOK och SOK tycker inte att den olympiska rörelsen ska ta ansvar för några människorättsproblem i värdlandet utan nöjer sig med att Putins regering lovat att själva spelen ska kunna genomföras i enlighet med stadgan. Den ryska regeringen kan därför stå värd för ett av världens mest prestigefulla evenemang, samtidigt som den aktivt kränker organisations-, mötes- och yttrandefriheten nationellt såväl som i Sotji.
Trots den olympiska rörelsens bristande ansvarstagande för mänskliga rättigheter kommer svenska företag under 2014 att bidra med mer sponsorpengar än någonsin till SOK. Det är en utveckling som går på tvärs med trenden att svenska företag tar ett allt större ansvar för människorättsproblem i sin verksamhet och arbetar allt mer i linje med de internationella ramverk för företagsansvar som finns.
Två av SOK:s huvudsponsorer, Nordea och Vattenfall, har anslutit sig till UN Global Compact och säger sig följa OECD:s riktlinjer för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Dessa ramverk innebär att företag ska ta ansvar för att minimera negativ påverkan på de mänskliga rättigheterna inom hela sin värdekedja. Företagen har dock inte använt ramverken för att analysera sin sponsrings påverkan på mänskliga rättigheter. ATG har ingen policy alls för mänskliga rättigheter.
Under Swedwatchs intervjuer medger sponsorföretagen att de ser OS kopplingar till kränkningar av mänskliga rättigheter som problematiska. De medger att sponsringen borde omfattas av företagens arbete med mänskliga rättigheter på samma sätt som annan verksamhet. Företagen är också angelägna om att hitta metoder för att påverka positivt. Nordea diskuterar exempelvis tanken att skapa en gemensam strategi tillsammans med de andra sponsorerna. Företagen säger också att människorättsaspekterna av spelen kan bli en del av kommande förhandlingar om sponsringen med SOK.
Sponsorerna och den svenska idrottsrörelsen kan alltså söka inflytande över den olympiska rörelsen. Ett mål för arbetet bör vara att den olympiska stadgan kompletteras med en människorättspolicy som hänvisar till FN:s grundläggande människorättskonventioner och som kan användas för att ställa krav på värdarna för spelen och på de som levererar varor och tjänster till spelen.
Om den olympiska rörelsen inte vill inleda en sådan process, bör de svenska sponsorerna ta ställning till om sponsringen är förenlig med deras egna policys för mänskliga rättigheter.
Erik Jennische
Rapportchef Swedwatch
Christer Wälivaara
Kanslichef LO-TCO biståndsnämnd
Kristina Ljungros
Förbundsordförande RFSU
Ulrika Westerlund
Förbundsordförande, RFSL
OS-sponsorerna struntar i egna regler om rättigheter, publicerat i Dagens Nyheter