Att medier använder uttryck som ”hivman” och ”hivkvinna” bidrar till att förstärka de negativa attityderna mot människor med hiv och till att urholka allas vårt ansvar att skydda oss. De hivsmittade blir socialt brännmärkta, och detta är inhumant och oacceptabelt.
9 oktober 2013
I dagarna användes begreppet “hivman” återigen i svensk dags- och kvällspress. Den öppna diskussion om hiv, stigma och de villkor som personer med hiv lever under idag, som Jonas Gardells filmatiserade romansvit ”Torka aldrig tårar utan handskar” bidragit till, tycks vara som bortblåst.
Att begrepp som “hivman” eller “hivkvinna” används är ytterst problematiskt. Att använda ett sådant epitet bidrar till en stigmatisering av personer som lever med hiv. Det orsakar en social brännmärkning av individer, och bidrar till en social uteslutning. Enligt forskning påverkar stigmatisering alla väsentliga aspekter av en människas liv och leder exempelvis till social isolering och sämre psykisk hälsa.
Stigma som samhällsfenomen leder även till lägre testfrekvens. Uttryck som “hivman” eller “hivkvinna” bidrar även till en mental uppdelning av befolkningen i friska och sjuka, men också potentiellt ofarliga respektive farliga. Medierna skapar här en person som blir symbolen för något ont och hotande, en tacksam projektionsyta för våra egna fördomar och rädslor. Det är ett i grunden mänskligt men mycket irrationellt tankesätt.
Genom att oreflekterat upprätthålla irrationella tankesätt tillskrivs andra, i detta fall den som lever hiv, ett ansvar för något vi alla bär ansvar för – att skydda oss. Det blir på så sätt legitimt att avfärda ansvaret och försvårar att se att vi alla som är sexuellt aktiva faktiskt bär ett eget ansvar för att undvika en infektion. Den panik som användningen av begreppet “hivman” eller “hivkvinna” symboliserar är en panik som vi i dagsläget inte behöver ha.
Vi vet idag mycket mer om hiv-viruset och behandling på åttiotalet när hiv först uppmärksammades. Idag vet vi att om en person som lever med hiv har en effektiv behandling, vilket nästintill samtliga har som har kännedom om sin infektion, ger det omätbara virusmängder. Det i sin tur minskar smittsamheten till det minimala. Detta faktum tillsammans med kondom ger möjlighet till sex med en oerhört hög säkerhetsnivå för att hiv inte skall överföras.
Vi vill se en förändring i hur media behandlar personer som lever med hiv. Det är dags att den kunskap som vi i nuläget har implementeras i hur vi uttrycker oss om hiv. På så sätt har vi möjlighet att verka för ett mer konstruktivt preventivt arbete och förbättra livssituationen för dem som lever med hiv. Att socialt brännmärka människor som “hivman” eller “hivkvinna” är inhumant och oacceptabelt.
Ulrika Westerlund, förbundsordförande RFSL Kristina Ljungros, förbundsordförande RFSU Inger Forsgren, förbundsordförande RFHL Christian Antoni Möllerop, vice förbundsordförande RFSL Conny Wilson, ordförande Posithiva Gruppen Väst Ingela Lekfalk, filmare Jack Lukkerz, socionom, aukt. sexolog & doktorand Joakim Berlin, verksamhetsutvecklare Posithiva Gruppen Väst Kalle Reilert, socionom & sexolog Malinda Flodman, sexualupplysare & författare Peter Månehall, ombudsman HIV-Sverige Robert Jacobsson, socionom & sexolog Saga Alm Mårtensson, sexualrådgivare & KBT-terapeut Suzann Larsdotter, aukt. socionom & aukt. sexolog
