Till minne av Elisabeth Ohlson

Som människa var Elisabeth Ohlson anspråkslös och ödmjuk och hade en högt utvecklad förmåga att få kontakt och se den människa hon mötte. Se människan, ecce homo på latin, blev också hennes främsta verk och bidrag till konsthistorien. “Ecce Homo”, 12 bilder med hbtq-personer i iscensatta bibliska motiv, ställdes ut för första gången under Europride i Stockholm 1998. Den enorma uppmärksamheten, en debatt som tog sig utanför Sveriges gränser och otaliga uttryck för religiös upprördhet, vällde fram på hösten samma år. Det var i samband med och efter att “Ecce Homo”-bilderna visades som bildspel i Uppsala domkyrka.

Utställningen turnerade sedan runt i både Sverige och andra länder under flera år. Elisabeth Ohlson lyckades även ta bilderna till Rom, katolska kyrkans högsäte, under World Pride där 2000. Det enda ställe som vågade ta sig an att visa “Ecce Homo” var ett kulturcentrum som drevs av anarkister och som höll till i (och som fortfarande förvaltar) det övergivna Forte Prenestino. Elisabeth höll en improviserad presskonferens på borggården. Ecce Homo-bilderna visades upphängda i olika kala rum i fortet. Det var också i Rom som Elisabeth, och hennes dåvarande partner Minna Wallin, kom att träffa papporna till de två barn som hon och Minna blev föräldrar till.

Jag minns inte om det också var första gången som jag träffade Elisabeth Ohlson, men jag minns att jag sommaren 1997 gjorde en intervju med henne (för RFSL:s tidning Kom Ut) om bilderna hon tagit till SLM:s säkrare sex-broschyr “Läderbögar”. De svartvita bilderna var lekfulla och sexuellt laddade, men de handlade främst om en manlig gemenskap. Hon hade uppfattat denna gemenskap och kunde skildra den i bilderna.

Att det kunde uppstå en stor tillit, ibland på väldigt kort tid, mellan henne och de hon fotograferade var en del av hennes storhet. Den som blev fotograferad ville bli fotograferad av Elisabeth. Under intervjun 1997 talade Elisabeth om sitt nästa fotoprojekt. Hon skulle fotografera bibliska tablåer i  nya sammanhang med homosexuella (begreppet hbtq-person fanns ännu inte). Vad resultatet av detta blev vet vi. I den kanske mest spridda bilden ur “Ecce Homo, “Nattvarden”, som tolkar Jesu sista måltid, bär Jesus högklackat och han omges av dragqueens som sina lärjungar.

Foto: Elisabeth Ohlson, lånad från ohlson.se

Elisabeth Ohlson fortsatte sin konstnärliga gärning som förmedlare av obekväma sanningar och bilderna önskade inte sällan ge utsatta upprättelse. 2012 gav hon sig in på att, med hjälp av fotomontage, ta fram några satiriska bilder. En bild där kungen och hans vänner äter av en stor pizza som ligger på en naken Camilla Henemark, medan drottning Silvia ligger på knä och försöker skrubba bort ett hakkors på golvet, gav upphov till en ny kontrovers. Drottningen anmälde ett antal tidningars publiceringar av bilden, men Pressens Opinionsnämnd (Pon) friade tidningarna för publiceringarna och ansåg inte att de var klandervärda. Elisabeth var själv ödmjuk igen och bad drottningen om ursäkt, för hon kunde förstå drottningens sorg över hennes tyska fars samröre med nazisterna. Hon var samtidigt tydlig med att hon inte ångrade bilden. Hon såg människan igen, i detta fallet en sårad drottning.

Elisabeth Ohlson var själv lite som en drottning; en drottning över oss hbtq-personer, vi som insisterade på respekt, synlighet och lika rättigheter. Hon tolkade hbtq-rörelsens strävan. Men det var i första hand människan på bilderna som hon gestaltade genom att förmedla fotomotivets okränkbara värdighet. Den förmågan var en viktig del av hennes storhet.

Det är en stor sorg för så många som nu nåtts av beskedet att Elisabeth Ohlson, ja vår drottning, är död. Det är med en odelad glädje som jag själv minns våra möten genom åren, de samtal vi hade och de skratt som vi delade. Elisabeth Ohlsons konstnärskap som fotograf är ett av de mest betydande svenska i vår tid. Hennes betydelse kommer inte bli mindre framträdande med åren, snarare tvärtom. Hon var en feministisk konstnär och en konstnär som försvarade yttrandefriheten.

Under påsken 2010 befann sig Elisabeth i Jerusalem för att fotografera de bilder som kom att bli utställningen “Jerusalem”, som kan beskrivas som en slags fortsättning på “Ecce Homo”, där utdrag från Bibeln och Koranen illustrerar bilder tagna i och omkring Jerusalem. En av bilderna föreställer en israelisk soldat som, i en falafelrestaurangs kök i Jerusalem, tvättar fötterna på en palestinsk man. Bilden är en illustration till Johannesevangeliet 13:8 där Jesus säger till Petrus: “Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Elisabeth gjorde med bilden en modern tolkning av denna text ur Bibeln om ödmjukhet mot sin nästa för att gemenskap ska kunna finnas. I Jerusalem träffade hon också för första gången sin partner under de sista åren av sitt liv, journalisten Cecilia Uddén.

Vi är alla stolta över att ha fått känna dig Elisabeth och ha fått vara ett litet sandkorn på den stora regnbågsstrand som var din livsgärning.

Lars Jonsson, RFSL