50 år sedan Stonewall och startskottet för den moderna Priderörelsen

När hbtq-personer samlades på sina mötesplatser 1969 i New York var det alltid med risken att utsättas för en polisrazzia på sitt stamställe. En razzia innebar att lamporna tändes, musiken stängdes av och alla besökarna radades upp och fick visa ID-kort. Enligt regler med stöd i morallagstiftning i delstaten New York var du tvungen att bära minst tre klädesplagg som matchade ditt juridiska kön, annars kunde du bli arresterad. Därför drabbade dessa tillslag särskilt transpersoner och andra som bröt mot könsnormer.

Den 28 juni 1969 på The Stonewall Inn fick besökarna nog av polisens trakasserier och reagerade våldsamt mot polisens behandling. Händelsen utvecklades till att andra hbtq-personer, traktens hemlösa och boende i kvarteret samlades utanför och tillsammans började skrika Gay Power! Stenar kastades mot polisen, glas krossades och bråte sattes i brand. Stonewallupproret var ett faktum. När röken lagt sig nästa morgon kunde folk som passerade The Stonewall Inn läsa slagord som ”Drag Power”, “Support Gay Power” och “Legalize Gay Bars”.

Två personer som var tongivande under upploppen och kom att få en betydande roll för hbtq-rörelsen var transaktivisterna och sexarbetarna Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson. De var vänner sedan innan, hade lärt känna varandra på gatan och hade inspirerats av 1960-talets politiska motståndsrörelser.

Året efter arrangerade den bisexuella aktivisten Brenda Howard en marsch för att högtidlighålla minnet från upproret, en tradition som fortsatte. De blev till demonstrationer för hbtq-personers rättigheter som senare kom att mynna ut i de Prideparader vi årligen ser bli fler och fler världen över. I Sverige arrangeras numera ett 80-tal pridefestivaler varje år.

Berättelsen om Stonewallupproret och Pride är inte bara en berättelse om demonstrationer och mötesplatser. Det är också en berättelse om dom konflikter och maktstrukturer som funnits och fortfarande finns inom hbtq-communityt. Den bredare hbtq-rörelsen eftersträvade länge att anpassa sig och assimileras in i majoritetssamhället, något som var omöjligt för många av de som var drivande i Stonewallupproret. Detta eftersom att de var rasifierade, fattiga och transpersoner. Stonewallupprorets efterspel ledde därför även till en växande transrörelse som organiserade sig separatistiskt. Till exempel startade Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson STAR, Street Transvestite Action Revolutionaries, som var ett kollektivhus för transpersoner som levde på gatan och sålde sexuella tjänster.

Dessa interna slitningar kring vilka en bredare rörelse ska arbetar för återspeglades även inom RFSL, som så sent som 2001 formellt beslöt att inkludera transpersoner i sin målgrupp. (Detta efter att transpersoner, i form av transsexuella, tidigare under en period varit en del av målgruppen fram till 1991.) Fram till 2013 tvångssteriliserade staten transpersoner i Sverige och ännu har transpersoner fortfarande inte rätt att byta juridiskt kön på sina egna villkor.

Baren The Stonewall Inn ligger idag kvar på 53 Christopher Street och besökarna behöver inte längre smyga för att besöka den. Men frågan vi bland annat behöver ställa oss är: är det, precis som 1969, troligare att en vit man går på månen än att en fattig rasifierad transperson kan gå omkring på en gata och bli lämnad i fred?

Stonewallupproret är ett arv som vi är stolta över, samtidigt som vi vårdar minnet av de som gick före oss. Idag har vi nya utmaningar som rörelse, men vissa frågor är fortfarande desamma. Det är vårt ansvar att bygga en rörelse och påverka samhället på ett sätt som gör att alla kan ta plats och leva sina liv.

Om du vill veta mer om Stonewallupproret, Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson så rekommenderar vi att lyssna på avsnitt 1 och 2 av RFSLs podcast Q-Studion som du hittar i de flesta podcastappar eller på RFSLs hemsida.