Vi äldre behöver också förebilder

Namn: Bo Widegren
Ålder: 80 år
Bor: Löderup
Idrott: Tränar på Rehabhuset i Tomelilla, tre gånger i veckan. 
Började att idrotta: Regelbundet först 2017 efter en hjärtinfarkt. 
Förebilder: Nelson Mandela och Gandhi.

Hemma hos Bo Widegren och Per-Olof ”Pelle” Nilsson i skånska Löderup råder ett sällsynt lugn. På köksbordet trängs travar av böcker med mormorsporslin, hembakt kaffebröd och medicindosetter. Ligger man på kökssoffan kan man höra en klocka ticka, höjer man blicken kan man spana ut över rosenträdgården och fruktodlingarna. På väggarna sitter bleknade foton över deras snart 40-åriga historia tillsammans upptejpade. Att de har det gott – både på gården och tillsammans – är uppenbart. 

-Ja, på söndagarna kan vi sitta och ”fira frukost” här till klockan tolv, halv ett. Det tycker jag att vi kan unna oss som pensionärer, skrattar Bo. 

Men under vardagarna är schemat striktare. Inte stressigt – för Bo avskyr att jäkta – men i alla fall lite mer inrutat. Måndag, onsdag och fredag tar de bilen till Rehabhuset i Tomelilla och kör gymträning i cirka en och en halv timme. Först en halvtimmes pulshöjande cykling, sedan ett träningsprogram med olika maskiner och avslutningsvis en stund på löpbandet. En krävande, men samtidigt skön, vana de lärt sig att inte vilja vara utan.  

-Känslan efteråt, när jag sitter i bilen på väg hem och dricker mitt vatten, den är underbar, säger Bo. Det enda jag tycker är tråkigt är att de skulle ta nästan åttio år för mig att upptäcka det! 

Han beskriver sig själv som ”en lat person som älskar god mat”. 

-Sedan jag träffade Pelle i 40-årsåldern har jag lagt på mig ungefär ett kilo varje år. Och tränat har jag aldrig gjort. 

Det visar sig dock vara en sanning med modifikation, när de börjar minnas tillsammans. För i tonåren ägnade sig Bo nämligen både åt simning och terränglöpning och som ung vuxen vandrade han ofta i fjällen och cyklade långa sträckor genom Sverige. Ett svartvitt foto på köksbordet vittnar om en vältränad kille i 25-årsåldern och på ett köksskåp hänger en bild där en gänglig yngling poserar med en tung vandringsryggsäck på axlarna.  

Men många minnen har trängts undan, berättar han, och det är först nu på äldre dar som han tillåter sig att släppa fram de mindre roliga bilderna. Hur han som ”tjock och klumpig” alltid blev vald sist i skolgympan. Hur klasskamraterna anklagade honom för att ha tittat på någon av de andra killarna i omklädningsrummet. Hur det skulle ta 37 år för honom att erkänna för sig själv att han var homosexuell.  

-Då träffade jag för första gången en kille som gjorde mig helt knäsvag och efter det fanns det ingen väg tillbaka. Men det var inte lätt. Jag levde i en relation med en kvinna och skulden och skammen gjorde att det dröjde över ett år innan jag berättade om min homosexualitet. 

Därefter gick Bo mer systematiskt till väga. 

-Jag skrev ett brev till alla släktingar där jag förkunnande att: ”Nu är jag bög!” Och sedan dröjde det inte länge innan jag träffade Pelle, berättar han. 

I fyrtio år har de nu haft lyckan att leva tillsammans. Förskonade från allvarliga sjukdomar – ända tills julen 2016. Då, mitt i alla förberedelser, fick Bo en stroke och fördes i ambulans till sjukhuset. Påsken året därpå fick han ytterligare en hjärnblödning, men klarade sig utan bestående men. 

-Riktigt på allvar tog jag inte det förrän under sommaren, då jag plötsligt vaknade en natt, våt av svett med häftiga bröstsmärtor. I ambulansen var jag övertygad om att jag skulle dö och jag minns att jag bad personalen att hälsa Pelle och Bojan – vårt barn – att jag älskade dem. 

Men Bo klarade sig och hjärtinfarkten blev den varningsklocka han behövde för att ta sin hälsa på allvar. På sjukhuset fick han övningar att göra på deras gym, men ganska snart flyttade han sin träning till Rehabhuset i Tomelilla. 

-Jag blev så glad när jag kom dit – det var ju inte alls som jag föreställt mig gymmiljön. Där var folk i rullstol och med kryckor och en blind man! Och gemenskapen var jättefin, alla pratade med alla.

Dessutom lät hälsovinsterna inte vänta på sig. 

-Jag kände mig snabbt starkare och piggare och mina värden höll sig på en bra nivå. Min värk i knäna och axlarna försvann i takt med att musklerna blev starkare och jag har fått ett mycket bättre ”flås”. Sedan älskar jag ju fortfarande sötsaker – men träningen gör i alla fall att jag inte går upp mer i vikt, skrattar Bo. 

På gymmet finns det fysioterapeuter som hjälper till att hitta lämpliga övningar och som sporrar till att utmana sig ytterligare utan risk för överansträngning. 

-Jag som varit mjuk så länge har plötsligt fått riktiga muskler, säger Bo och spänner stolt sina överarmar. 

-Detta visar att det aldrig är för sent att börja träna. Jag önskar att jag hade insett det tidigare och att det inte skulle ha behövts en hjärtinfarkt för att jag skulle ta tag i min hälsa. 

Han är också glad att hans vanföreställningar om gymmiljön, som en plats enbart för muskelknuttar i tajta kläder, inte stämde. 

-Här kan man träna precis som man är – ung som gammal – utan att skämmas över någon del av sin kropp. Det är verkligen idrott för alla kroppar! 

Att äldre människor blir synliga i idrottssammanhang tycker han är viktigt.

-Jag hoppas att jag kan inspirera fler att våga ta steget att börja träna. Vi äldre behöver också förebilder, som visar att det aldrig är för sent. 

Hans bästa råd till den som vill komma igång med att motionera är att skaffa sig en rutin. 

-För mig är regelbundenheten a och o. Jag har mitt övningsprogram, som jag kör måndag, onsdag och fredag. Att vi är två som peppar och drar varandra är också bra. Tränar man ensam och utan fast schema kan det vara lättare att fuska. Som pensionär är det också bra att ha något att ”hänga upp” vardagen kring och då är det suveränt med träning!