Könsdysfori som diagnos

Hur ser det ut idag?

Idag finns olika medicinska diagnoser för könsdysfori, alltså det lidande som kan uppstå då det tilldelade könet inte matchar ens könsidentitet. De diagnoskategorier för könsdysfori som finns i ICD-10 (mer om ICD-10 nedan) är transsexualism, andra specificerade könsidentitetsstörningar samt könsidentitetsstörning ospecificerad. En könsdysforidiagnos krävs för att få tillgång till den könsbekräftande vård som är livsviktig för många transpersoner. Men det är alltså inte könsidentiteten eller att man är trans som diagnostiseras, utan könsdysforin. Alla transpersoner har inte könsdysfori.

Världshälsoorganisationen (WHO) ger ut en internationell klassifikation, ICD (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems). Alla diagnoser har en kod i ICD, en så kallad diagnoskod, och de delas in i olika kapitel. Exempelvis finns det ett kapitel om hjärtsjukdomar och ett annat kapitel om psykiska sjukdomar och tillstånd som man kan behöva vård för.

ICD-11 – ett nytt diagnossystem

Nya utgåvor kommer med jämna mellanrum och mindre uppdateringar sker årligen. Den aktuella versionen av ICD är den tionde i ordningen och heter därför ICD-10. En färdig version av ICD-11 finns och den kommer troligtvis börja användas i Sverige år 2024.

Diagnoskoderna för könsdysfori ligger i ICD-10 i psykiatrikapitlet. I ICD-11 ligger diagnoskoderna för könsdysfori istället i ett kapitel om sexuell hälsa. Namnet på diagnoskoden är Gender Incongruence (svensk översättning saknas i dagsläget). Länderna ska nu översätta och implementera ICD-11, något som i Sverige sköts av Socialstyrelsen.

Förslaget till ICD-11 har arbetats fram under cirka 8 års tid och är framtaget tillsammans med professionella inom den könsbekräftande vården och internationella transorganisationer. Man har i framtagandet av den nya diagnosen vägt för- och nackdelar med en diagnoskod i klassifikationen överhuvudtaget. Det har också funnits starka önskemål om att diagnoskoden inte skulle ligga i just psykiatrikapitlet, men de som deltagit i arbetet har kommit fram till att det behöver finnas en diagnoskod för att säkra tillgång till vård för de som behöver det.

Att könsdysforidiagnoserna inte längre kommer att klassificeras bland de psykiatriska diagnoserna kan förhoppningsvis bidra till att minska stigmatiseringen av transpersoner. Det organiserade arbetet med att minska stigmatiseringen av psykiatriska diagnoser, ett arbete som pågått i mer än tio år, hjälper också till.

Vad är en diagnos?

Att hälso- och sjukvården ställer en diagnos innebär att man identifierar och benämner ett tillstånd, en hälsorisk, en sjukdom eller en skada som gör att en person kan behöva hjälp från vården. En diagnos innebär också att vården vet vilken typ av behandling som kan hjälpa för det tillståndet. När en diagnos ställts kan man ta beslut om olika behandlingsvägar. Diagnoskoden är den kod som, utifrån diagnosen, skrivs in i ens journal och används till exempel för statistik.

För att kunna identifiera en del tillstånd som en person kan behöva hjälp med behöver vården göra en utredning. Det gäller till exempel inom psykiatrin, där kompetensen för vård vid könsdysfori (som också kan kallas transvård/könsbekräftande vård/könskorrigerande vård) i dag finns och där man kan göra en könsutredning/könsdysfori-utredning i Sverige. Eftersom kompetensen för att göra könsutredningar och diagnostisera könsdysfori i dag bara finns inom specialistpsykiatrin är det troligaste att den könsbekräftande vården även fortsättningsvis kommer att ges där, åtminstone under en överskådlig framtid.

Socialstyrelsen är den myndighet som bland annat utfärdar legitimationer till vårdpersonal i Sverige och utvärderar och följer upp hur vården fungerar. Socialstyrelsen tar också fram den svenska versionen av ICD.

År 2015 gav Socialstyrelsen ut rekommendationer för hur vård vid könsdysfori bör se ut i Sverige. I de rekommendationerna står det också att en diagnos inte behöver vara en sjukdom. Däremot visar en diagnos att det kan finnas ett vårdbehov, till exempel att en person med en könsdysforidiagnos har behov av någon form av könsbekräftande vård.

”Vid könsdysfori beror vårdbehovet på det lidande som följer av en uttalad brist på samstämmighet mellan kroppen och könsidentiteten”, skriver Socialstyrelsen.

(Källa: God vård av barn och ungdomar med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015)

Varför behöver man en diagnos för att få könsbekräftande vård?

I Sverige ligger diagnoser till grund för många olika typer av behandling inom hälso- och sjukvården. En anledning till det är att den allmänna vården i Sverige till största delen är statligt finansierad. Om du är folkbokförd i Sverige och är vårdtagare betalar bara en mindre del av vad vårdbesök, läkemedel och operationer egentligen kostar. Det gäller även för könsbekräftande vård.

I andra länder ser vårdsystemet ut på andra sätt. Där kan det vara enklare att få tillgång till exempelvis hormonbehandling, men i gengäld behöver vårdtagaren betala hela kostnaden själv. Det gör att könsbekräftande vård blir en fråga om privatekonomi, och tillgången till den livsviktiga vården blir väldigt ojämlik.

Många undrar varför könsutredningar ofta tar lång tid. Långa utredningstider handlar framför allt om noggrannhet och kvalitetssäkring. Inte minst om att se till att risken för felbehandling är så liten som möjligt, eftersom felbehandling både innebär ett lidande för individen och att vården för hela gruppen patienter med könsdysfori i värsta fall skulle kunna ifrågasättas. Antalet fall i Sverige där vårdtagare ångrar att de genomgått könsbekräftande behandling är mycket lågt, och antalet har minskat mycket med tiden. Av de som ändrat juridiskt kön under åren 2001-2010 är det endast en person som ansökt om att få tillbaka sitt ursprungliga juridiska kön. Tittar vi på perioden 1960-2010 är det totalt 15 personer (eller 2,2 procent) som ansökt om att ändra tillbaka till sitt ursprungliga juridiska kön. (Källa: God vård av vuxna med könsdysfori: nationellt kunskapsstöd, Socialstyrelsen 2015, s 13) Sedan 2010 har mycket hänt med den könsbekräftande vården i Sverige, bland annat har det kommit nationella rekommendationer i form av kunskapsstöd från Socialstyrelsen.

Könsutredningar handlar inte heller om att ta reda på vilken könsidentitet man har. Utredningen handlar istället om att ta reda på hur eventuell könsdysfori tar sig uttryck, vilket vårdbehov personen har och om könsbekräftande behandling är det bästa sättet att tillgodose det behovet.

Vad tycker RFSL och RFSL Ungdom?

RFSL och RFSL Ungdom anser att diagnoser behövs för att garantera tillgång till statligt finansierad vård. Könsdysforidiagnoserna måste även utformas på ett sätt som gör att alla som behöver vård får möjlighet till det. RFSL och RFSL Ungdom ställer sig positiva till förslaget om att diagnoskoderna för könsdysfori läggs i det nya kapitlet med arbetsnamnet Conditions related to sexual health i ICD-11. Detta skulle garantera jämlik tillgång till vård utan att stigmatisera personer med könsdysfori.

RFSL och RFSL Ungdom följer diskussionen med stort intresse samt för samtal med bland annat Socialstyrelsen.

Vem kan prata med om jag har fler frågor?

För frågor om RFSL och RFSL Ungdoms åsikter och politiska arbete, kontakta press@rfsl.se samt info@rfslungdom.se

Frågor och funderingar som rör trans kan skickas till RFSL och RFSL Ungdoms fråge- och stödmejl. Hit kan man vända sig oavsett ålder, om man är transperson, osäker på könsidentitet, närstående eller professionell. Du kan vara anonym om du vill. Mejlen besvaras av de personer som arbetar med transfrågor på RFSL Ungdom och RFSL.

Du kan även kontakta Socialstyrelsen för mer information om deras arbete:
socialstyrelsen@socialstyrelsen.se

Här kan du läsa Socialstyrelsens senaste information om området:
http://www.socialstyrelsen.se/jamlikhalsa-vardochomsorg/hbtq/transsexualism