1950-talet

Ända fram till 1944 var det kriminaliserat i Sverige att ha sexuellt umgänge med någon av samma kön – för både män och kvinnor. När förbudet avskaffades 1944, infördes en högre åldersgräns på 18 år för sexuellt umgänge mellan personer av samma kön.

Avkriminaliseringen ledde inte till att acceptansen för homosexuella ökade; homosexualitet ansågs fortfarande skadligt och omoraliskt. Däremot ökade synligheten, och diskussioner, inte sällan häftiga, började föras i pressen.

1950 utbröt full moralisk panik. Pastor Karl-Erik Kejne (1913-60) vid Stadsmissionen i Stockholm påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga, som han menade fick skydd av polis och ämbetsmän och hade förgreningar upp i statsapparaten. Förföljelsen påstods ha sin grund i Kejnes ansträngningar att ”avslöja” detta nätverk och förhindra att det drog in unga män i osunt leverne. Händelserna kallas ”Kejneaffären”.

En organisation bildas

Som en reaktion på Kejneaffären bildade några homosexuella en organisation. Man ville upplysa om homosexualitet, driva rättighetsfrågor, och göra det lättare för homosexuella att träffas.

De svenska medlemmarna i en dansk organisation ”Förbundet af 1948”, höll ett möte i Solna lördagen den 21 oktober 1950. Mötet samlade 36 personer – 35 män och en kvinna. En av de närvarande var den danske förbundsordföranden Axel Lundahl-Madsen (1915-2011), som långt senare, 1989, kom att bli först i världen med att ingå registrerat partnerskap med sin man Eigil.

Tidningarnas reaktion på organisationen var mestadels sensationslysten. Ett av undantagen var ett reportage i Se 1951 där Allan Hellman (1904-82), en av RFSL:s grundare, kallades ”Sveriges modigaste man”.

De första två åren kallades den nya organisationen för ”Den svenska sektionen av Förbundet af 1948” och var alltså en del av det danska förbundet. 1952 beslöts att den svenska organisationen skulle vara fristående och heta ”Riksförbundet för sexuellt likaberättigande”, RFSL.

Rättigheter och sociala aktiviteter

I början av 1950-talet försökte man driva politiska krav på rättigheter, men mot slutet av årtiondet kretsade arbetet nästan helt kring att anordna sociala aktiviteter för medlemmarna. Från 1955 gavs också medlemstidningen Följeslagaren ut.

Första gången företrädare från RFSL framträdde offentligt var 1956 vid en konferens, ”Ungdom 56”, anordnad av RFSU, som från början, genom sin ordförande Elise Ottesen-Jensen (1886-1973), hade uppmuntrat till bildandet av en organisation i Sverige för homosexuella.

Ett exempel på RFSL:s tidiga politiska arbete är en uppvaktning av justitieministern 1951, där man ville att åldersgränserna för samkönat och olikkönat sexuellt umgänge skulle likställas (något som inte blev verklighet förrän 1978).

1953 formulerades en skrivelse till Socialdepartementet som krävde att homosexuella skulle få rätt att ingå äktenskap. Ett annat tidigt initiativ, från 1952, är en begäran ställd till Utrikesdepartementet om att den svenska delegaten i FN skulle få i uppdrag att ”väcka förslag om en undersökning beträffande de homosexuellas sociala, juridiska och mänskliga rättigheter”. Initiativen vann inget som helst gehör och de ifrågasattes även internt.

Avdelningar skapas

RFSL skrev dock ofta insändare till tidningar för att skapa förståelse för homosexuella. 1957 omorganiserades RFSL och två avdelningar skapades: Kretsen för manliga medlemmar i Stockholm och Diana för kvinnliga medlemmar i Stockholm. 1958 tillkom avdelningen Albatross för medlemmar utanför Stockholm. Mansdominansen inom förbundet var överväldigande; av totalt 158 betalande medlemmar hade avdelningen Diana endast 13 medlemmar.

För att bli medlem i RFSL krävdes att man rekommenderats av två tidigare medlemmar eller en styrelseledamot, och godkänts som medlem vid ett allmänt föreningsmöte. Man kunde i stället för sitt verkliga namn vid lösande av medlemskap använda sig av ett alias.

Under 1950-talet hade RFSL ingen föreningslokal. Den oftast använda lokalen för medlemsträffar i Stockholm under var en IOGT-NTO-lokal på Bondegatan 57 på Södermalm. En kontorslokal för sin administration hade RFSL dock från 1958. Den låg på Majorsgatan 9 på Östermalm.

Förbundsordförande i RFSL under 1950-talet:

Tore Hultman 1950-1951

Owe Ahlström 1951-1953 och från 1955

Bengt Borgstedt 1953-1955

1960-talet

RFSL:s föreningsverksamhet, som under 1950-talet bestod av tre avdelningar och utgivning av tidningen Följeslagaren, växte i storlek under 1960-talet. Under 1961-67 förmedlade Följeslagaren nyheter och kommenterade samhällsfrågor. Även kontaktannonser publicerades, vilket hjälpte medlemmar och läsare att få kontakt med andra homosexuella.

Ett omfattande arbete lades ner inom avdelningen Albatross på att korrespondera med enskilda medlemmar och andra på landsorten som hörde av sig till RFSL för råd och stöd.

Förbundsordförande under hela årtiondet var journalisten Ove Ahlström (1909-75). Han ledde ett förbund som intog en försiktig hållning, med tonvikten lagd på att genom egenorganisering skapa mötesplatser för homosexuella.

Medlemmarna i avdelningarna Kretsen och Diana kunde delta i månadsmöten, som från 1960 hölls på restaurang Göta Gille på Götgatan 73. 1964 fick Kretsen och Diana en egen lokal i Stockholm, döpt till ”Timmy”, på Timmermansgatan 24 på Södermalm. Det skyltades inte med att det var en förening för homosexuella som träffades i lokalen, och skyltfönstren täcktes för med gardiner. Den kontorslokal RFSL hade på Majorsgatan 9 behölls till 1966, då förbundet flyttade sitt kontor till en mindre lokal i källarplan på Folkskolegatan 22 på Södermalm.

Påverkades av Stonewall

Den mer radikala samhällsandan mot slutet av 1960-talet, med krav på samhällsomvandlingar, fick inte omedelbart genomslag inom RFSL vars tongivande aktiva medlemmar många hade funnits med sedan förbundet bildades. Sommaren 1969 ägde Stonewall-revolten rum i New York, där homosexuella och transpersoner gjorde uppror mot polisen som länge trakasserat dem. Händelsen kom att bli en inspirationskälla även i Sverige för unga aktivister som såg behovet av radikalt förändrade arbetsmetoder för att kräva rättigheter som fullvärdiga medborgare.

Förbundsordförande i RFSL under 1960-talet:

Ove Ahlström

1970-talet

I november 1970 firade RFSL sitt 20-årsjubileum på City Club, som hade öppnat 1969 på Döbelnsgatan i Stockholm och var landets första privata gayklubb. Det fanns ett nära samarbete mellan City Club och RFSL. För att komma in på klubben var besökarna tvungna att lösa medlemskap och en del av medlemsintäkterna betalades till RFSL, som från 1970 också disponerade ett kontorsrum i lokalerna.

När RFSL:s mångårige ordförande Ove Ahlström avgick och avtackades vid det årsmöte som hölls på City Club den 7 februari 1971 så blev det början på ett turbulent år i RFSL:s historia. Yngre aktivister ville, på flera håll i landet, förnya de sätt på vilka den fortfarande tillbakadragna homosexuella rörelsen verkade.

Avdelningar utanför Stockholm bildas

Under 1971 bildades för första gången tre avdelningar inom RFSL utanför Stockholm: i Göteborg, Malmö och Uddevalla. 1971 bildades också i Uppsala föreningen Uppsala Förening för Homosexuella (UFH) och i Örebro fanns sedan 1970 den likaledes från RFSL fristående, mer radikala, föreningen Gay Power Club.

De yngre aktivisterna förespråkade ”gay liberation”, på svenska översatt till homosexuell frigörelse, och för att uppnå sådan var man tvungna att vara utåtriktade och bedriva ett aktivt påverkansarbete. I Örebro organiserade Gay Power Club den 15 maj 1971 den första demonstrationen i Sverige för homosexuellas rättigheter.

Krav på förändrade arbetsmetoder

Några av medlemmarna i Örebro-klubben var också medlemmar i RFSL och till RFSL:s årsmöte 1971 hade det av en av dessa medlemmar lämnats in en motion om förändrade arbetsmetoder för RFSL. Ett av kraven i motionen var anordnandet av demonstrationer.

RFSL:s årsmöte var dock inte redo att gå de yngre aktivisterna till mötes. I årsmötesprotokollet omnämns att den nyvalda ordföranden i RFSL, Barbro Sahlin, inte trodde ”vi är mogna för sådana aktioner ännu”. I stället ökade aktivisterna trycket utifrån genom att kalla till en samarbetskonferens, en ”homofil kongress”, i Uppsala den 20-23 maj 1971. Konferensen var öppen för alla intresserade, oavsett medlemskap i någon organisation, och kom att präglas av starka motsättningar mellan RFSL:s företrädare och de mer radikala aktivisterna.

Under paroller som ”gay power” hölls även, i anslutning till konferensen, en demonstration som var den första i sitt slag som fick en något större uppslutning. Resultatet av konferensen blev att en kommitté utsågs med uppgift att utarbeta nya stadgar för RFSL och komma med förslag till förändrade arbetsformer. Strax därefter bildade i Stockholm tre aktivister (Peter Appelgren, Stig-Åke Petersson och Christer Ståhl) arbetsgruppen Holmfrid, som hade som målsättning att börja tillämpa nya arbetsmetoder.

RFSL gav sitt passiva stöd till arbetsgruppens arbete, som tilläts, med RFSL:s kontorsrum på City Club som bas, arbeta självständigt med att bland annat inrätta en telefonjour och börja uppvakta olika myndigheter om homosexuellas situation.

Det gamla och nya RFSL

Motsättningarna mellan det gamla RFSL och den förändringsivrande gruppen kulminerade vid ett extra årsmöte i Stockholm den 18-19 september 1971, då den tillsatta kommittén lämnade ett förslag till förändrad organisation av förbundet som gick ut på att ge förbundets avdelningar mer makt genom införande av ett ombudssystem där varje avdelning, utifrån medlemsantal, utsåg ombud till en kongress.

Hittills hade det fungerat så att varje medlem i RFSL hade en röst på förbundets årsmöte. Beslutet på det extra årsmötet blev att stadgarna i huvudsak ändrades efter kommitténs förslag. Den individuella rösträtten på årsmötena ersattes därmed av ett ombudssystem till en kongress. Denna organisationsform är den som har varit rådande inom RFSL alltsedan dess.

Vid förbundets första kongress 1972 valdes den endast 22-årige Stig-Åke Petersson (f 1950) till ny förbundsordförande. Därmed kan sägas att RFSL definitivt, till många äldre aktivisters besvikelse, vilka nu förlorat kontrollen över förbundet, hade slagit in på en ny kurs. 1972 slogs de två hittillsvarande klubbarna i Stockholm, Kretsen för män och Diana för kvinnor, ihop till avdelningen RFSL Stockholm. Förändringen innebar att många äldre aktivister, särskilt äldre kvinnor som varit aktiva inom Diana, lämnade förbundet då de inte längre kände sig hemma.

Gardinerna drogs undan

En symbolisk förändring i RFSL Stockholms föreningslokal på Timmermansgatan 24, som markerade de nya tiderna, var att gardinerna som täckt skyltfönstren mot gatan drogs ifrån under 1970-talets första hälft.

Inne i föreningslokalen rådde inte alltid sämja mellan medlemsgrupperna. Gruppen Victoria, för kvinnor, som 1975 ombildades under namnet Lesbisk Front, hade länge velat förfoga över en egen dag. När den manliga majoriteten på ett föreningsmöte i oktober 1975 beslöt att avslå begäran om att det en dag i veckan bara skulle vara öppet för kvinnor bröt sig Lesbisk Front ut ur RFSL.

En annan konflikt som kom till uttryck inom RFSL vid denna tid var hur ledningen skulle vara organiserad på förbundsnivå. Avdelningarna i Stockholm och Uppsala anförde 1976 att förbundsstyrelsen var för dominerande och efterfrågade en mer platt organisationsstruktur, med mer inflytande för avdelningarna. Då dessa två avdelningar innehade majoriteten av rösterna på kongressen blev det som de ville. Från 1976 var därför förbundsstyrelsen (och även posten som förbundsordförande) avskaffad och ersatt av en beslutsgrupp, med en representant från varje avdelning som avdelningen utsåg.

Detta mer tungrodda sätt att leda förbundet på övergavs dock efter bara fem år, då den mer traditionella organisationsformen med en förbundsstyrelse och en ordförande återinfördes 1981.

Första frigörelsedemonstrationen

I augusti 1977 hölls den första frigörelsedemonstrationen i Stockholm, med en efterföljande fest i Vasaparken. Den årliga demonstrationen kom snart att utveckla sig till arrangemanget Homosexuella frigörelseveckan. I samband med frigörelseveckan 1979 gav RFSL ut det första numret av en ny publikation som snart kom att heta Kom Ut och bli förbundets medlemstidning.

En första politisk seger för RFSL kom 1973 när riksdagen uttalade att ”homosexuell samlevnad är från samhällets synvinkel en fullt acceptabel samlevnadsform”. Uttalandet kom efter att RFSL hade uppvaktat riksdagens lagutskott, som höll på att behandla förslag om en ny familjelagstiftning. Ett resultat av uttalandet blev också att regeringen 1978 tillsatte en statlig utredning om homosexuellas situation i samhället.

1979 vanns en annan seger då Socialstyrelsen beslöt att stryka homosexualitet ur sin klassifikation över sjukdomar. Förändringen föregicks av att ett antal aktivister (bland dem Jonas Gardell och tidningarna Reporter och QX senare chefredaktör Jon Voss) under Homosexuella frigörelseveckan hade beslutat sig för att ockupera trapphuset i Socialstyrelsens lokaler. Aktivisterna vägrade ge sig därifrån innan de fått möjlighet att tala med den nyutnämnda generaldirektören Barbro Westerholm, vilket de också fick.

Förbundsordförande i RFSL under 1970-talet:

Ove Ahlström -1971
Barbro Sahlin 1971
Jan-Åke Nilsson 1971-1972
Stig-Åke Petersson 1972-1973
Kjell Rindar 1973-1974
Sten Lind 1974-1975
Sten Sönnerberg 1975-1976
Lars Lingvall 1976
Posten avskaffad 1976-

1980-talet

Den optimism som homorörelsen (eller gayrörelsen) tog med sin in i 1980-talet, med förhoppningar om att det nu, med ökad öppenhet, skulle bli lättare och mer accepterat att leva som homosexuell, kom snart att överskuggas av ett hot.

1982 diagnosticerades, på Roslagstulls sjukhus i Stockholm, det första aidsfallet i Sverige. Det stod tidigt klart att män som har sex med män var överrepresenterade bland de som i västvärlden drabbades av sjukdomen. Inte lika snart kunde det med säkerhet konstateras att det rörde sig om ett sexuellt överförbart virus som sakta bröt ner kroppens immunsystem.

Aids

I augusti 1982 krävde RFSL att Socialstyrelsen skulle lägga fram en plan för hanteringen av aids i Sverige. De första nyheterna om att homosexuella män i USA drabbats av en mystisk, och dödlig, sjukdom hade nått RFSL redan 1979.

Under 1982 startade även Venhälsan, den första hälsomottagningen för homo- och bisexuella män, på Södersjukhuset i Stockholm. Det är på Venhälsan många män som har sex med män kommer gå och testa sig för hiv, när tillförlitligt test finns tillgängligt, och en del få besked om att de är hiv-positiva, som det kommer att heta.

Under hela 1980-talet innebär ett hiv-besked att risken att insjukna och dö inom några år är mycket stor, då några riktigt verksamma bromsmediciner ännu inte utvecklats.

I samhället skapar denna nya sjukdom under dess första år en panik, med farhågor om en epidemi bland hela befolkningen. Aids kallas ibland för ”bögpest”, media spär på allmänhetens oro och det förekommer stundtals en hätsk stämning i debatten mot homosexuella.

Homo- och bisexuellas vardagsliv kommer att präglas av den nya sjukdomen och inställningen till den. En del drabbas själva och blir sjuka, medan andra ser sin partner insjukna eller har vänner som insjuknar och dör.

Upplysningskampanj drar igång

Myndigheterna är inledningsvis långsamma i sin reaktion. Det är först i mitten av 1980-talet, i samband med bildandet av den statliga Aids-delegationen, som de till hela befolkningen riktade upplysningskampanjerna dras igång.

RFSL har dittills, med små medel, fått arbeta med upplysning mot målgruppen män som har sex med män. I början av 1983 går RFSL ut och uppmanar homosexuella män att avstå från att lämna blod, vilket är ett framsynt beslut då det ännu inte konstaterats helt säkert att aids orsakas av ett virus som finns i blodet. Samma år beviljar Socialstyrelsen RFSL 25 000 kr, vilka används för att ta fram broschyren ”AIDS-fakta”, som ger råd om hur man skyddar sig.

1985 görs en lagändring som innebär att hiv inbegrips i smittskyddslagen, vilket gör att informationsplikt börjar gälla för hivpositiva och att tvångsisolering blir möjlig. RFSL:s invändningar om att färre nu kommer våga testa sig och att det är säkrare sex och inte repressiv lagstiftning som utgör det mest effektiva skyddet mot hiv avfärdas.

Efter att debatt hösten 1986 förts i media om hur hiv påstås spridas okontrollerat på de så kallade bastuklubbarna snabbehandlar regering och riksdag en lag, som införs 1987, vilken förbjuder att en tillställning eller sammankomst som allmänheten har tillträde till är utformad så att den kan underlätta för sexuella kontakter. Den så kallade bastuklubbslagen tvingade de gaysaunor som fanns att stänga.

Statlig utredning om homosexuellas situation

Hysterin och tragiken kring hiv/aids innebar att homosexualitet kom att hamna i fokus i media och samhällsdebatt som aldrig förr. Hiv/aids bidrog även till att stat och myndigheter tvingades uppmärksamma att homosexuella fanns.

1978 hade en statlig utredning om homosexuellas situation i samhället tillsatts, med Stig-Åke Petersson från RFSL som tillförordnad expert. 1984 presenterade utredningen betänkandet Homosexuella och samhället, som var banbrytande på så sätt att det var första gången som ett lands utredningsväsende gjorde en bred genomgång av den sociala och juridiska situationen för homosexuella. Utredningen bidrog till att göra rättigheter för homosexuella till en mer omdebatterad politisk fråga. Den föreslog bl.a. grundlagsskydd mot hets mot homosexuella, ett förbud mot olaga diskriminering i brottsbalken, flyktingstatus för förföljda homo- och bisexuella och en ny lag om samlevnad mellan två personer av samma kön.

1987 infördes, som en direkt följd av utredningen, en lag om homosexuella sambor och förbud mot olaga diskriminering av homosexuella, medan utredningens övriga förslag för tillfället förkastades.

RFSL får bidrag för sin verksamhet

Utredningen hade även förespråkat att homosexuellas organisationer på riksplanet skulle kunna tilldelas ett särskilt bidrag för sin verksamhet. I slutet av 1980-talet blev detta bidrag verklighet, fördelat av först Socialstyrelsen och senare av Folkhälsoinstitutet. Bidraget ledde till att RFSL 1988 hade möjlighet att anställa en redaktör på heltid, i form av Greger Eman (1952-2003), för sin medlemstidning Kom Ut, som också kunde börja ges ut med fler nummer per år.

Något år senare inrättades även en administrativ tjänst som förbundssekreterare, vars första innehavare var Eva Ahlberg (f 1959). Dessförinnan hade RFSL börjat få mer omfattande ekonomiskt stöd, också det från Socialstyrelsen, för sitt hivpreventiva arbete gentemot män som har sex med män.

Personal för att arbeta med hivprevention kunde anställas från sommaren 1986. Inledningsvis organiserades arbetet gemensamt med avdelningen i Stockholm och verksamheten kallades RFSL-rådgivningen.

Senare började förbundets hiv- och hälsoarbete organiseras separat och kallas för Hiv-kansliet, med Sten Pettersson (1951-1992) som första chef och George Svéd (f 1952) och Anna Mohr (1944-2020) som mångåriga och tongivande medarbetare.

Nya och större lokaler på Sveavägen i Stockholm

Samme George Svéd kom också, som ordförande under flera år i RFSL Stockholm, att spela en avgörande roll när RFSL Stockholm i februari 1988 kunde flytta till nya och betydligt större lokaler på Sveavägen 59.

Intensiva kontakter med Stockholms stad hade resulterat i att kommunen gått med på att satsa mer än tio miljoner på att rusta upp två våningsplan i en av kommunen ägd centralt belägen fastighet på Sveavägen.

På bottenplanet öppnades bokhandeln Rosa Rummet, restaurangen Alice B och diskoteket Pride och på övervåningen blev det kontors- och mötesrum för RFSL Stockholm och RFSL.

Satsningen var mycket ambitiös, inriktad på att erbjuda en professionaliserad nöjes- och kulturverksamhet som skulle dra ett betydande antal besökare. Huset på Sveavägen, med stora skyltfönster ut mot gatan, till vardags kallat ”Huset” kort och gott, hade skapats.

Klubb- och restaurangverksamheten kom dock visa sig svår att i föreningens regi få lönsamhet i, varför den snart kom att läggas ut på entreprenad, med som följd ett ofta inte helt okomplicerat förhållande mellan avdelningen och den aktuelle entreprenören.

Den tidigare småskaligheten i lokalen på Timmermansgatan, där en enskild medlem mer enkelt hade kunnat dyka upp och göra sig behövd, försvann också. Många nya verksamheter som skapades kom dock att fylla stora behov, exempelvis Gayseniorerna för homo- och bisexuella äldre män och Golden Ladies, för lesbiska och bisexuella kvinnor från övre medelålder och uppåt. De båda seniorgrupperna finns fortfarande kvar inom RFSL Stockholm med sociala träffar varje vecka som kärna i verksamheten.

Verksamheten utanför Stockholm växer

Även RFSL:s verksamhet utanför Stockholm växte under 1980-talet, med flera nybildade avdelningar. Den årliga kongressen blev, med fler avdelningar och fler ombud, ett växande arrangemang. Från 1981 valdes åter en förbundsordförande, efter experimenterandet under andra halvan av 1970-talet med avskaffandet av förbundsstyrelse.

RFSL ansluter sig till lesbisk separatistisk organisation

En återkommande friktion fanns mellan RFSL:s ledning och grupper av kvinnliga aktivister som ville att mer resurser skulle satsas på den kvinnliga delen av medlemskåren, som ansågs ha hamnat alltför mycket i skymundan under aidskrisen. En stridsfråga 1984 var exempelvis om RFSL skulle ansluta sig till den nya internationella lesbiskt separatistiska organisationen ILIS (International Lesbian Information Secretariat). Då kongressen beslöt att RFSL skulle ansluta sig valde förbundsordföranden Kjell Rindar (f 1941) att avgå.

Om årtiondet inletts optimistiskt för att sedan snart förbytas i moll med hanterandet av den kris som hiv/aids utgjorde, kunde homorörelsen åter börja blicka mer optimistiskt mot framtiden vid årtiondets slut. Danmark införde som första land i världen 1989 registrerat partnerskap, en form av äktenskap, för samkönade par. Först ut att ingå partnerskap var en av RFSL:s grundare, dansken Axel Axgil som den 1 oktober 1989 gifte sig med sin man Eigil vid en ceremoni i Rådhuset i Köpenhamn. Våren 1989 lämnades de första motionerna in i den svenska riksdagen om att införa registrerat partnerskap.

Förbundsordförande i RFSL under 1980-talet:

Posten avskaffad -1981
Kjell Rindar 1981-1984
Stig-Åke Petersson 1984-1988
Hans Ytterberg 1988-