I Sverige ser vi tydligt hur regionerna har omfördelat sjukvårdens resurser så att hivvården försämrats.
1 december 2020
Hiv är i dag en kronisk och behandlingsbar sjukdom. Medicinerna är livsavgörande. Men de är också ett av de viktigaste verktygen för att stoppa spridningen av hiv, eftersom personer som står på behandling har smittfri hiv. Det innebär att viruset inte kan överföras till någon annan vid sex.
I skuggan av coronapandemin trängs hälsoinsatser åt sidan och vårdskulden växer. Inställda operationer och uteblivna besök på vårdcentraler är en del av skulden, arbetet med att få fler som utsatt sig för hivrisk att testa sig och därmed få behandling en annan. Vård och andra resurser till personer som lever med hiv reduceras också av pågående pandemi. Vi ser problemen både här i Sverige och globalt. Om hivarbetet försummas under coronapandemin riskerar vi människors liv och hälsa. Sju av tio personer som lever med hiv i världen har tillgång till mediciner, men på grund av nedstängningar i många länder försämras både produktion och distribution av hivmediciner. Enligt FN:s aidsorganisation UNAIDS kan ett sex månaders avbrott av hivmediciner orsaka 500 000 dödsfall.
I Sverige ser vi tydligt hur regionerna har omfördelat sjukvårdens resurser så att hivvården försämrats. Mottagningar stänger eller reducerar möjligheten att hivtesta sig. Det medför att fler går obehandlade och att viruset kan överföras till andra. Men det innebär också risk för försämrad hälsa. Flera av landets regioner har stoppat möjligheten att få PrEP utskrivet (förebyggande behandling mot hiv) på grund av pandemin.
Ibland görs jämförelser mellan coronaviruset och hiv, att de båda utbrotten påminner om varandra. Men vi ser få likheter. Hiv har sedan början av 1980-talet varit skammens sjukdom. Till stor del beror detta på att de första som insjuknade i hiv var homosexuella män. I början kallades sjukdomen för ”bögpesten”. Det blev ett tydligt ”vi och dom” som fortfarande lever kvar. Corona är i motsats till hiv något vi alla delar, vi talar om det med grannar, familj och arbetskamrater, det har till och med skapat en viss sorts samhörighet.
Hiv däremot är inget vi talar högt om, det är tystnadens sjukdom. Att berätta att en lever med hiv är ingen självklarhet, då risken finns att bli avvisad och bortstött. Många som lever med hiv vittnar om dåligt bemötande inom vården och en stark upplevelse av stigma. Forskning liksom den kliniska verkligheten visar klart och tydligt på en koppling mellan stigmatisering av personer som lever med hiv och psykisk ohälsa exempelvis i form av depressiva symtom liksom nedsatt livskvalitet. Likaså är stigma och diskriminering stora barriärer i arbetet med att få fler att hivtesta sig.
Sedan 2010 har antalet nya fall av hiv ökat med 72 procent i Östeuropa och Centralasien, 22 procent i Mellanöstern och Nordafrika och 21 procent i Latinamerika. I Sverige får åtta personer i veckan reda på att de har hiv. Efter snart fyra decennier med viruset är kunskapen om hiv påtagligt låg. Vi som arbetar med hiv möter frågorna och fördomarna varje dag. Med ökad kunskap om hiv bland såväl allmänhet som inom hälso- och sjukvård skulle det bli lättare för hivpositiva personer att leva sina liv utan upplevt stigma, det skulle bli enklare att få dem som utsatt sig för en risk att testa sig och fler skulle få behandling. Samtidigt hindrar vi fortsatt hivspridning. Allt hänger ihop.
Corona har upptagit såväl människors fokus som ekonomiska och personella resurser. Ekvationen är enkel: om resurser för hivarbetet minskar riskerar spridningen av hiv att öka och stödet till personer som lever med hiv minska.
Lena Nilsson Schönnesson, förbundsordförande Noaks Ark Agneta Edlund, ordförande Kvinnocirkeln Sverige Thomas Winberg, ordförande Posithiva Gruppen Christina Franzén, ordförande Hiv-Sverige Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL
