”Magnus, du måste hjälpa mig. Det gäller mitt liv. De kommer att döda mig. Jag kommer att dö om jag måste åka tillbaks till Nigeria.” Orden är Francos, en 18 år ung homosexuell man från Nigeria som precis fått avslag på sin asylansökan från Migrationsdomstolen. Han sitter gråtandes och skakandes på mitt kontor och har svårt att förstå vad som händer honom och varför det händer.
23 januari 2017
När han var 14 år gammal fördes han bort till Indien med löfte om en fotbollskarriär. Ganska snart visade det sig dock att han blivit såld som slav för att spela fotboll. Varken han eller hans familj fick de utlovade pengarna och flera vänner som förts från Nigeria tillsammans med honom dog på grund av de svåra förhållandena de levde under i fotbollsklubbarna. Efter två och ett halvt år i Indien lyckades han tillsammans med sin pojkvän att fly tillbaks till Nigeria. I Migrationsdomstolens dom sammanfattas tiden i slaveri med orden: ”Migrationsdomstolen finner ingen anledning att ifrågasätta hans uppgifter om att han spelat fotboll”.
Väl hemma i Nigeria blev Franco och hans pojkvän påkomna av en granne som tittade in genom fönstret när de hade sex. Grannen ropade och samlade snabbt ihop in folkmobb som slog ihjäl Francos pojkvän som inte hann att fly. Livrädd flydde Franco från sin hemstad och sov ute tills hans syster hjälpte honom med pengar så att han kunde köpa ett pass och flygbiljett till Sverige.
Till Sverige kom han 17 år gammal och blev nu tvungen att berätta om sin sexualitet för en myndighet på ett språk som inte var hans modersmål. Franco pratar igbo men blev erbjuden tolkning från engelska. När han väl förstod att Migrationsverket och domstolen ville att han skulle berätta om sina känslor och inte sina sexuella upplevelser var det för sent.
Det offentliga ombud han fått tilldelat sa till honom att ”om du berättar om dina känslor så kommer jag säga att jag inte vet vad du pratar om och överge dig”. Franco blev rädd och vågade inte berätta att han haft känslor för sin bästa vän och pojkvän från det han var 12–13 år och att det var deras hemlighet.
Hur kan det bli såhär fel i Migrationsverkets och Migrationsdomstolens bedömningar? Varför beslutar Sverige att skicka tillbaks hbtq-personer till länder där det finns en påtaglig risk att de förföljs, utsätts för våld eller till och med dödas?
En förklaring är regering och riksdag varit otydliga när de fattade beslut om den lagändring som gör det möjligt för hbtq-personer som behöver skydd att få asyl i Sverige. En annan är att den enda prejudicerande dom som finns vad gäller hbtq-flyktingar utgår från en felaktig översättning av UNHCR:s riktlinjer om hbtq-flyktingar vilket leder beslutsfattarna på Migrationsverket fel när de ska bedöma hbtq-flyktingars asylansökningar.
Vi har påtalat de briser som finns i handläggningen av Francos ärende liksom bristerna i Migrationsöverdomstolens tidigare prejudicerande dom i en överklagan till Migrationsöverdomstolen men de felaktigheter som förekommer har av domstolen inte ansetts vara tillräckligt allvarliga för att de ska ta upp Francos fall.
Att han riskerar att dödas om han skickas tillbaks till Nigeria får domstolen inte väga in i sitt avgörande. Det har våra politiker beslutat.
Politikerna i regering och riksdag måste ta sitt ansvar för att rätta till de brister som finns i Utlänningslagen och göra det lättare att få prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen. Det måste gå att få prövningstillstånd även för ärenden där utgången kan komma att ändras vid en ny prövning.
Det behövs också mer resurser till Migrationsverkets handläggning av asylansökningar. Att i detta läge spara pengar på Migrationsverkets handläggning av ärende som regeringen gör är fel väg att gå för att öka rättssäkerheten och det kommer bara leda till fler fall som Francos.
Francos tid i Sverige löper snart ut. Han hoppas på att Migrationsverket ska ta upp hans fall till ny prövning. Nu måste våra politiker agera för att vi inte ska behöva se fler fall som Francos i framtiden där vi som land riskerar att skicka människor i döden.
