Tänk om alla människor var välkomna i gemenskapen. Om alla fick göra något så enkelt som att fira högtiderna med sina nära och kära, vara en del av något större, känna den viktiga samhörighet som gör tillvaron varmare, bättre, tryggare.
25 december 2017
För många som är homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queera – hbtq – är familjen det enskilt största hotet mot den personliga säkerheten och mot den frihet så många av oss tar för given. Tack vare de senaste decenniernas skiften i synen på hbtq-personer är vi ändå många som kan leva ett liv relativt fritt från kränkningar, trakasserier och gränslöst bemötande från människor vi träffar. Vi arbetar för att våra barn och barnbarn ska få växa upp i ett samhälle som fortsätter sträva efter att ge alla människor samma värde, samma rätt att tillhöra.
RFSL har i mer än 65 år verkat för denna förändring. Utan vårt arbete – i nära förbund med många allierade – hade vi inte haft det så bra som vi har det nu. Vi har till exempel vunnit kampen om att rätten att gifta sig inte ska begränsas till personer av olika kön, att familjer ska få möjlighet att välkomna barn till världen, oavsett föräldrarnas sexuella läggning. Att transpersoner inte längre ska genomgå påtvingade kirurgiska övergrepp för att få rätten att få något så självklart som sitt juridiska kön erkänt.
Vi kan vara många som lutar oss tillbaka nu. Som kanske tror att stridernas tid är över nu när vi sitter i värmen och myser med glögg och pepparkakor. Kanske skänker vi en tacksamhetens tanke åt alla som gått före oss. Men vi kan inte nöja oss med att vara tacksamma. Utanför det frostbitna fönstret står många av oss ännu kvar. Vi som inte har tillgång till gemenskapen eftersom homofobin och transfobin fortfarande håller så många av våra mammor, pappor, syskon, kusiner och arbetskamrater i ett hårt grepp. Vi har inte vågat komma ut ännu.
Vi som står utanför och väntar på att få besked om vi får stanna i Sverige, eller om vi kommer avvisas till ett land där vi utsatts för trakasserier och förföljelse. Även vi som dokumenterat dessa övergrepp, vi som tagit oss ända hit i ren och skär skräck vid tanken att skickas tillbaka till helvetet, vi får inte stanna i Sverige eftersom Migrationsverket (enligt en egen rapport) skickar tillbaka en av fem av oss på felaktiga grunder. Det är som ett lotteri och vi är livrädda att dra nitlotten.
Vi som har familjer, barn, kan inte alltid känna oss trygga. Vår känsla av att motståndet har ändrat skepnad, att våra rättigheter ifrågasätts är en sak, vi bävar inför att behöva förklara för våra barn varför vissa inte tycker att de har rätt till sina föräldrar. Vi trodde att mycket var vunnet, men mänskliga rättigheter är inte en slutstation vi kan vila ut vid. Det är ett ständigt arbete att försvara de segrar vi vunnit, så att de mänskliga rättigheterna gäller även för hbtq-personer. Här hemma och ute i världen.
