Ulrika Westerlund om domen i Örebro och den svenska transfobin.
24 juli 2012
Det är inte bara på Expressens kultursidor som våldtäktsförsöket som blev en misshandel i Örebro tingsrätt har diskuterats den senaste tiden. Fallet blev snabbt en stor internationell nyhet, åtminstone i hbtq-communityt. Medan debatten i Expressen gällt frågan om domen var rätt eller fel har uppmärksamheten internationellt mest handlat om hur det kan vara möjligt för en domare att döma på detta sätt.
Den 3 juli skickades ett mail ut på Transgender Europes mailinglista. Det innehöll två nyheter: den ena om domen i Örebro, den andra om en ceremoni i Argentina som president Cristina Fernandez de Kirchner dagen innan hade deltagit i. Ceremonin hölls för att fira den nya argentinska lag som gör det möjligt för männi skor att byta juridiskt kön utan krav på medicinska ingrepp. Presidenten delade personligen ut några av de första id-korten med rätt kön till människor som kämpat för detta i hela sina liv. Och hon höll ett tal. Bland annat sa hon:
”Jag tror inte på tolerans. Att tolerera är att säga att jag tillåter dig eftersom jag inte har något val. Jag vill prata om jämlikhet i stället och jag vill prata om alla er som nu kommer att ha samma rättigheter som jag har haft från det att jag föddes. Det här är det samhälle vi vill ha.”
Mailet var en talande ögonblicksbild av läget när det gäller transpersoners rättigheter. 2012 är året då Sverige blev känt för att ha ett regeringsparti som kämpade för att behålla tvångssteriliseringarna av personer som vill ändra juridiskt kön – och Argentina blev känt för att vara på väg att införa världens mest progressiva lag på samma område.
Nu figurerar vi återigen i den internationella debatten som ett avskräckande exempel på transfobi. Låt oss hoppas att nästa dom i fallet förbättrar bilden av Sverige – precis som försommarens beslut om att avskaffa tvångssteriliseringarna om ett år gjorde.
Kanske kan hovrättsdomaren studera resultaten i Transgender Europes Trans Murder Monitoring Project, som dokumenterar mord på och våld mot transpersoner. Ett inte ovanligt mönster är att en våldtäktsman, då han upptäcker att offrets kropp inte ser ut så som han föreställt sig, trappar upp våldet ytterligare. Snarare än att våldtäkten inte genomförs finns en stor risk för att den attackerade kvinnan utsätts för en våldtäkt med grova våldsinslag.
Det finns mycket kvar att göra i Sverige för att komma tillrätta med transfobin. För att lyckas bättre med detta måste vi sluta tro att vi i alla avseenden är ett föregångsland på hbtq-området, som inget har att lära från andra länders aktivister, forskare och politiker.