Den svenska idrottsrörelsen har över 19 000 föreningar runt om i Sverige, 880 000 personer med ledaruppdrag och 3,3 miljoner medlemmar. 71 specialidrottsförbund organiserar fler än 250 olika idrotter.

De flesta ledare inom idrottsrörelsen jobbar utan lön och 71 procent av alla barn mellan 6 och 12 år är medlemmar i en idrottsförening. 

Idrottsrörelsen är en folkrörelse där man engagerar sig i självständiga föreningar och betalar medlemsavgift. Föreningarna är organiserade i specialidrottsförbund, huvudsakligen organiserade utifrån olika idrotter. Några förbund, så kallade fler­idrottsf­örbund, riktar sig istället till särskilda grupper. Exempel på det är Skolidrottsförbundet, Sveriges Aka­demiska Idrottsförbund och Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet.

Riksidrottsförbundet (RF) samlar i sin tur de olika specialidrottsförbunden och fleridrottsförbunden, och är idrottens huvudorganisation.

Riksidrottsförbundet delar in idrotten efter ålder och ambitionsnivå.

Barnidrott avser idrott för barn till och med 12 års ålder, ungdoms­idrott avser idrott för tonåringar och unga vuxna mellan 13 och 25 år och vuxenidrott avser idrott för personer över 25 år.

I såväl ungdomsidrott som vuxen­idrott finns breddidrott och elit­inriktad idrott. I den elitinriktade idrotten är prestationsförbättring och goda tävlingsresultat vägledande. I bredd­idrotten är hälsa, trivsel och välbefinnande normgivande.

IDROTTENS VÄRDEGRUND
Idrottens värdegrund bygger på glädje och gemen­skap, demokrati och delaktighet, allas rätt att vara med samt rent spel. Läs om idrott på rf.se och i Idrotten vill.

Idrottens könsuppdelning

På elitnivå såväl som på breddnivå är den organiserade idrotten en köns­uppdelad verksamhet. 

Man kan säga att tävlingsidrotten i sin struktur bygger på ett antagande om att det finns två kategorier av människor. I näst intill alla idrotter finns en tävlingsklass för kvinnor/flickor och en annan för män/pojkar. 

Motivet till könsuppdelningen – även om det sällan uttalas – handlar om att män antas ha så pass stora fysiska och prestationsmässiga fördelar att det skulle bli orättvist för kvinnor med en gemensam tävlingsklass. 

Ibland åtföljs könsuppdelningen av en ”anpassning” av reglerna i tävlings­klassen för kvinnor; en anpassning som syftar till att göra förutsättningarna i tävlingssituationer mer likvärdiga. Det kan exempelvis röra sig om mindre bollar, lättare kulor, kortare distanser, lägre häckar, tacklingsförbud, speciella tävlingsdräkter eller könsspecifika discipliner. 

FAKTA

5524 hbtqi-personer från 28 länder inom EU har deltagit i en undersökning om idrott.
90% anser att homofobi och särskilt transfobi är ett problem inom idrotten.
70% tycker att det är viktigt att kända idrottare kommer ut, för att själva kunna hantera diskriminering.
82%vittnar om homo- och transfobiskt språk inom idrotten, under de senaste 12 månaderna.
33% stannar i garderoben i samband med sitt idrottande.
38%vet inte vart de ska vända sig när de utsatts för diskriminering inom idrotten.

Transpersoners icke-deltagande i idrott beror på negativa erfarenheter eller att man helt enkelt inte passar in i systemet

Det underliggande antagandet om att alla som tilldelats könet man har en orättvis fördel gentemot alla som tilldelats könet kvinna har tillbakavisats av en rad forskare. Men trots dokumenterad överlappning mellan kvinnors och mäns idrottsprestationer, liksom kunskap om att skillnaderna inom gruppen män ofta är större än skillnaderna mellan grupperna, verkar föreställningar om att män alltid är bättre på idrott vara seglivade. En förklaring till detta är att antaganden om binära kön och manlig överlägsenhet sällan utmanas – utan snarare förstärks – i en så könsupp­delad verksamhet som idrott. 

Könsuppdelningen sker också tidigt, ofta redan inom barnidrotten, trots att den etablerade kunskapsbildningen framhåller att kön inte spelar någon avgörande roll före puberteten. 

Som Håkan Larsson skriver i Genus och heteronormativitet inom barn och ungdomsidrott får idrottande barn redan från början lära sig både att det bara finns två kön och att pojkar och flickor inte ska mäta sig mot varandra i tävling. 

Vit Femininitet

Den färsta maj 2019 beslutade Cas, idrottens skiljedomstol, till internationella friidrottsförbundets fördel. Sedan dess måste kvinnliga idrottare som är intersex och som har testo­steronvärden över en specificerad maxgräns sänka den med medicinsk behandling för att få delta i damklassens medeldistansgrenar. Diskussionerna både före och efter beslutet har framförallt kommit att handla om huruvida kvinnliga idrottares intersex-status innebär en orättvis fördel och ett hot mot damklassen, eller om ”könstester” och krav på behandling i själva verket är förnedrande och diskriminerande. 

Även om transpersoners och intersex-personers deltagande i idrottstävlingar ofta regleras separat, finns viktiga gemensamma frågor. Debatten kring internationella friidrottsförbundets regler synliggör särskilt en aspekt som ofta förbises. Det är framförallt svarta och bruna kvinnor som har fått sitt deltagande i damklassen ifrågasatt och utrett. De nya reglerna omfattar dessutom i dagsläget endast vissa av friidrottens medeldistansgrenar. Grenar som historiskt har dominerats av deltagare från öst- och nordafrika. Detta trots att höga testo­steronvärden, i teorin, borde gynna prestation i kast- och hoppgrenar i minst lika hög grad. Denna godtyckliga prioritering av vissa idrottare och vissa grenar verkar ha sin grund i rasistiska strukturer. Kroppar, uttryck och beteenden bedöms som mer eller mindre ”kvinnliga” eller ”feminina” utifrån hur väl de uppfyller vita och västerländska normer och ideal. Och rasistiska fördomar leder till att vissa idrottare misstänkliggörs i högre grad än andra.

Arbete mot transfobi, homofobi och sexism kan inte ske separat från arbete mot rasism.

Samhällets normer kring kön påverkar och begränsar alla transpersoner i någon grad. Men eftersom föreställningar och förväntningar om ”manligt” och ”kvinnligt” tycks utgå från en vit måttstock, slår de extra hårt mot icke-vita.

Queera uttryck

Idrott kan vara en miljö där stereotypa könsnormer och heteronormer överskrids, förhandlas och förändras. Det finns många idrottare som utmanar dominerande föreställningar om hur tjejer och killar ”är”, liksom att de är antingen tjejer eller killar, vilka idrotter de ska gilla, hur de ska uppträda samt vilka de ska bli attraherade av. De kan ge oss ledtrådar och öppningar till andra, mer inklu­derande, idrottsvärldar.

För cis-pojkar/män har det visat sig att deltagandet i kvinnligt kodade idrotter som ridsport, dans och gymnastik kan öppna upp för mindre stereotypa sätt att vara kille än i traditionellt manligt kodade idrotter. Samma sak, fast omvänt, verkar gälla för cis-flickor/kvinnor som ägnar sig åt manligt kodade idrotter, exempelvis ishockey, styrkelyft, boxning och skateboard. Det har också visat sig att idrotten kan vara en frizon för personer som inte lever heterosexuellt. Framförallt gäller det cis-flickor/kvinnor inom lagsporter.

För binära och ickebinära transpersoner kan idrottsmiljöer där könsuppdelning och könsanpassningar suddas ut öppna upp för queera platser och sammanhang. 

Ridsporten, där det finns en gemensam tävlingsklass för alla, är ett exempel på en idrott där kön inte spelar så stor roll i själva utövandet. 

Det finns också gymnastik- och parkour-föreningar som medvetet börjat bedriva en könsneutral verksamhet där alla, oavsett kön och kropp, tränar tillsammans och med samma redskap, liksom de danssportsammanhang där du själv väljer om du vill vara ”förare” eller ”följare”. I sådana idrottskontexter blir det självklart lättare att röra sig mellan eller bortom tvåkönsmallar. 

Inom roller derby finns en genderpolicy som uttryckligen inklu­derar binära och ickebinära transpersoner, och det har också visat sig att rollerderby är en idrott som lockar transpersoner. 

Överlag kan man säga att queera frizoner för idrottare med transerfarenhet lättare uppstår i nyare, mindre traditionella, idrotter – idrotter där tävling inte anses vara det yttersta syftet med verksamheten. Förmodligen för att föreställningar om vad såväl idrott som kön ”är” och ”ska vara” är mindre cementerade i sådana idrottskontexter. 

LÄS MER: Heteronormativitet https://idrottonline.se/Riksidrottsforbundet/globalassets/riksidrottsforbundet/gamla-rf.se/dokument/jamstalldhet/heteronormativitet_fou_2014_5.pdfoch gränsöverskridanden inom elitidrotten. Riksidrottsförbundet, FoU-rapport 2014:5 och Jag är en normal kille liksom. Att göras och göra sig till ridsportkille. Svenska Ridsportförbundet