Rörelse föder energi

Krönika 2: Handlar om att sänka trösklarna

Jag ska erkänna. Det har inte blivit så mycket av varken träning eller idrottande på senaste. Ett ryggskott sätter stopp för skejtandet, en bebis för organiserade motionspass, en adhd-hjärna för struktur och rutin. Ja och så var det ju det här med Coronan. Vad får en göra och inte?

Det är lätt att hamna i en negativ spiral där jag ser mer krångel än skoj. En del av lösningen på detta brukar vara rörelse. Jo jag vet, lite moment 22, så därför handlar den här krönikan om att sänka trösklarna (och såklart lite om skate också).  

Rörelse föder energi och lust och en strategi när det är motigt är att sänka kraven så mycket det går. 

För att ta ett exempel;Jag strosar hemma och tänker att det verkligen är dags träna. Funderar på om Friskis & Svettis har något pass där jag kan ta med barnet men i samma sekund ser jag hur påklädning, transport dit, hinna käka, disken (!?) fyller hela kvällen och all ork försvinner. Jag tänker att en promenad får räcka men så börjar det regna och lusten är som bortblåst. Då kommer jag plötsligt ihåg Adriene, en amerikansk yogafantast som faktiskt fått mig att tycka om yoga en gång i tiden. Jag googlar snabbt fram ett tio minuters pass och märker direkt hur humöret förändras. 

Senare samma kväll glömmer jag bort både krångel och trötthet och drar på både mig själv och barnet kläder för skateparken. 

Lite så vill jag att queerskejten i Högdalen ska fungera. Låga trösklar till rörelse. 

Namn: Hanne ”Hannes” Liljeholm 
Ålder: 33
Pronomen: Hen, den, hon eller han (just nu funkar alla).
Brinner för: Allas rätt till en god hälsa. 
Favoritsport: Skateboard, snowboard, surf och det mesta i vatten.

När jag började skejta, och så är det fortfarande ibland, tog blygheten ofta över. Är du nybörjare och kommer till en park bestående av 95% cis-killar är det inte alltid så lätt att fatta mod och ta plats.

Skateboard är en cis-mansdominerad idrott med starka machoideal men med fet potential att vara välkomnande för alla. För det första slipper du hela omklädningsbiten, skejtare behöver varken byta om eller duscha, så det sänker en av de vanliga trösklarna. Sen är det en relativt billig sport, särskilt om du kan låna bräda och skydd. 

Den är också lätt att individanpassa, alla kan skejta tillsammans oavsett nivå, du tar allt i egen takt. Och även om det handlar om att lära sig stå på brädan utan att trilla, våga droppa ner i en pool eller sätta en ollie, får du lika mycket kick och snabb respons av att klara ett nytt steg. 

”Skejten är närmre terapeutiskt”

Du gör allt på dina egna villkor och skejten är närmre terapeutiskt när det kommer till att övervinna rädslor. 

När jag startade queerskejten i Högdalen var det mest av egoistiska skäl, jag ville ha fler queers att skejta med. Idag är vi en grupp på sju personer som hjälps åt att hålla öppet. Majoriteten är transpersoner och nästan alla som hjälper till var nybörjare när de kom första gången. 

Vi kör en gång i veckan, fikar, skejtar, hänger och ibland grillar vi sojakorv. Det har inte varit något helseparatistiskt rum utan parken är öppen för alla, men bara att vi kallat det Queerskejt har gjort att många Hbtq+ som annars inte vågat komma dykt upp. 

Vi har möjlighet att låna ut brädor gratis, ingen föranmälan krävs och vi har kört efter Högdalens skateboardförenings motto ”each one teach one”. Alltså även om du är nybörjare kan du snabbt lära ut till någon annan så fort du lärt dig något litet. 

Jag tror att om vi hjälps åt och använder vår fantasi kan vi sänka trösklar och öppna upp så att fler känner sig välkomna. Just nu handlar det mesta dock om Corona och vi får göra det vi kan. Jag tror att skateboardparken ute i sommar blir ett relativt tryggt sammanhang med liten smittrisk. Redan nu är det fler i parken än vanligt och jag hoppas att vi kan ha en stor kick-off för queerskejten i maj eller juni. Håll utkik!

Så länge kommer jag förutom lite skejtande, när ryggen tillåter, ägna mig åt yoga-Adriene på youtube, Stockholms fina utegym och skogsturer. Blir vi satta i karantän kanske vi kan ses på länk och köra nått gympapass tillsammans?

Har ni några tips skriv gärna till mig hanne.liljeholm@rfsl.se

Skateboard och rörelseglädje

Krönika 1: handlar om att vara ett subjekt

Jag sitter hemma i min kompis soffa och snackar om att komma igång med träning. Vi har båda fött barn för mindre än ett halvår sen och kropparna börjar kännas slitna av bebiskånkande, kass sömn och slarvig kosthållning. 

Småttingarna ligger på golvet. Den ena har nyss lärt sig att grabba tag i tårna och drar dem till sig för att ta en smakbit, tappar greppet och börjar istället förundrat titta på sina händer. Den andra ligger på mage, stånkar och sträcker på sig för att lyfta överkroppen så högt det går. De ligger där och upptäcker och tränar sina kroppar, helt omedvetna om att det är just det de gör. Det ser så skönt och roligt ut att jag nästan blir avis. Jag tänker på tiden innan medvetenheten om kroppen tog över. Tiden innan värderingar, innan alla måsten. Tiden när kroppen bara var något jag använde utan att tänka. Tiden med ren rörelseglädje. 

Namn: Hanne ”Hannes” Liljeholm 
Ålder: 33
Pronomen: Hen, den, hon eller han (just nu funkar alla).
Brinner för: Allas rätt till en god hälsa. 
Favoritsport: Skateboard, snowboard, surf och det mesta i vatten.
Har skejtet sen: Till och från under åtta år.
Bästa tricket: ”Psykbryt” a la Katta Sterner (när en ska göra tailstal men bangar och sätter upp foten på kanten istället för brädan vilket resulterar i ett ganska snyggt trick i alla fall). 
Förebilder: Caster Semenya, Lacey Baker, Anna Östlund och Robin Ullrich. 

Det sistnämnda, rörelseglädje är något jag funderar mycket på. Vad det är, om det finns hos oss naturligt men försvinner med för många år i soffor, skolbänkar, bilar och bussar, ja ni vet. Hur lockar vi tillbaka den? Hur får vi den att inte försvinna? Hur kan vi åter bli lika glada och bekväma i våra kroppar som bebisarna där på golvet?

När jag var liten var jag ett subjekt, kroppen var mitt redskap och jag rörde mig fritt, omedveten om hur jag tog mig ut. Sprang i leken för att det var lätt och kul, hoppade, klättrade, simmade och njöt. Rörelseglädjen finns fortfarande men jag måste aktivt jobba för att behålla den och har fått kämpa för att få tillbaka den efter många år av motstånd och kroppsångest. 

Innan graviditeten såg jag framför mig nio månader av kroppsdysfori och ångest. Jag identifierar mig som ickebinär och androgyn men har aldrig gjort någon mastektomi. Så förutom en bautamage såg jag två gigantiska bröst framför mig, vilket kändes sjukt skrämmande.

Så fel jag hade! Tiden som gravid blev något helt annat. Det blev en tid att känna förundran, tacksamhet, styrka och precis som när jag var liten upplevde jag mig själv som ett subjekt. Det spelade plötsligt ingen roll att min kropp kodades mer feminint än någonsin tidigare. Jag var så uppe i att kroppen hade en funktion, att baka en bebis, att jag glömde att objektifiera mig själv. Eftersom jag så gärna ville ha barn så fanns det ett tydligt syfte och det var skönt.

Coping = betongkanten på en skateboardramp
Truckar = metalldelen hjulen på brädan är fästa på
Rock to fakie = skateboardtrick då framhjulen lyfts över copingen

På ett liknande sätt känner jag när jag idrottar. När jag skejtar till exempel kan jag bli så inne i det att jag glömmer hur jag ser ut. Börjar jag tänka när jag står på brädan trillar jag. Istället gör allt fokus att jag kan njuta av varje liten rörelse. Vibrationerna i fötterna när brädan rullar på asfalt, eller den smootha känslan av betong som får hjulen att glida mer ljudlöst. Eller när jag glider över copingen med truckarna eller får till en skön rock to fakie och kommer tillbaka baklänges och vet att jag har balansen trots pirret i benen. Då upplever jag rörelseglädje.

Jag inbillar mig att jag, liksom alla andra, fötts med en lust och inre driv att röra på kroppen, men att år av samhällsnormer, kroppsideal, skolans eller idrottsrörelsens så ofta konservativa ramar långsamt nött ner den där självklara glädjen.

När jag började skejta var det för att göra något skoj och lättsamt bredvid annan träning. Skateboard kändes fritt och kravlöst. Ingen sa åt mig vad jag skulle öva på, hur eller när. Skejten fick mig att fatta att jag hittat fysisk aktivitet som enbart handlade om lust och jag blev så småningom totalt hooked.

Att bara lära mig något nytt, fast jag inte ens behöver, att utmana mig att göra läskiga saker som att droppa ner i en ramp fast ingen annan kräver att jag gör det. Skateboard fick mig att börja leka igen, att testa en rörelse bara för att det känns spännande. Som att vara bebis och hitta sin egna tår.

Lyssna på Hannes i Skateboardförbundets podcast Sju lager av livet